Det var många månvarv sedan jag satt med datorn i knät och lät lusten att skriva sammanfalla med tiden för det.
En chaga-latte med värmande kryddor i min stora vackra temugg, sittandes i min röda fåtölj i köket, och lyssnar till åskan som mullrar utanför.
Lusten att skriva har kommit till mig vid flertalet morgonpromenader till jobbet men inspirationen har sinat under dagen och så snart jag jobbat klart har det varit så många "ska bara" att alla tankar förpassats långt bak i något halvt medvetet och sedan förträngts helt.
Kanske gick jag vilse på min väg för några år sedan eller kanske var jag inte alls så vilse som jag trodde mig vara. Vår uppfattning om hur saker och ting skall vara har en förmåga att inte helt sällan skilja sig drastiskt från hur saker och ting faktiskt är.
Så om jag gick vilse eller gick precis dit jag skulle, trots att det var långt ifrån vad jag trodde jag skulle, så fick det konsekvenser på det som känns viktigt för mig i grunden. Jag stannade aldrig upp, kände aldrig efter vad jag behövde utan jagade bekräftelse på att jag var bra och dög till nåt..
För mig har synen på mitt värde ofta hängt ihop med att jag känt att jag gjort nåt bra eller fått någon annan att må bra. Misslyckanden innebar en total katastrof där jag såg mig själv som totalt värdelös.
Men vad händer om jag istället stannar upp och ÄR? Duger jag då?
Stannar upp och andas lite lugnare andetag, känner doften av latten, träden, regnet.
Kan jag då känna att jag är tillfreds enbart genom att existera?
Går det att må bra i detta varande istället för görande?
Går det må bra för att det doftar gott? Smakar gott? För att jag är kapabel att njuta av det som är? Eller måste jag GÖRA nåt för att få lov att må bra? Låter rätt självklart att jag inte alls måste göra någonting mer än att se det vackra omkring mig.. men lever vi så?
Jag gjorde det då sannerligen inte och jag halkar snett gång på gång.
När jag skrev förra omgången trodde jag verkligen att jag hade koll :) ja så lite man vet när man tror man kommit sååå långt :)
Jag inser att jag inte vet alls så mycket som jag skulle vilja och önska och att jag inte alls kommit "så långt" som jag trodde då.
Men vet ni vad, det är okej!
Kanske finns det inget som helst nytta av det jag skriver för någon endaste själ men det får vara okej. Jag har försökt tjäna andra så till den milda grad att jag tappat bort vem jag är och vad som är viktigt för mig. Så, jag skriver för min skull. Tidigare skrev jag för mitt egos skull men nu skriver jag för min själs skull.
När jag tidigare känt att jag inte hittat min plats här i livet så har jag inte insett att min plats är i mig och att låta mig själv få expandera och vara så som jag är. Jag har försökt att fylla alla andras behov och försökt vara den där supermänniskan för jag hade ju en sååå otroligt viktig uppgift här i världen, även om jag inte hade en aning om vad det var. Jag jagade nästan ihjäl mig själv i jakten på denna uppgift, som jag inte kunde se.
Min uppgift kanske egentligen är att fylla min egen plats, bidra med mig själv så som jag är. Vara den där knasiga mamman till min son och inte försöka vara nåt som jag tror är bättre. För HUR kan någonting någonsin vara bättre än att jag är mig själv och fyller den platsen här på jorden istället för att försöka fylla i alla andras luckor och på köpet bränna ut mig själv och tappa bort det som är jag på vägen. Vad har jag då att bidra med?
Kanske kommer jag triggas in i detta beteende igen, kanske inte, men oavsett vilket så antar jag att jag inte är vilse utan på väg mot en ännu starkare känsla av vad som är jag och en ännu större tillåtelse av mig själv att vara jag.
Var varsam med dig själv <3
Med värme
Cecilia
